Vad är personcentrad psykoterapi/samtalsterapi och vad innebär det i relation till den hjälpsökande människa.

Teori och metod för vägledning och psykoterapi som utformades på 1940-talet av den amerikanske psykologen Carl Rogers (1902-1987). Kallas därför också Rogeriansk psykoterapi.

Grundtanken är att terapeuter ska visa empati (medkänsla, inlevelse), villkorslös positiv uppskattning och kongruens (äkthet) (eng: empathic understanding, unconditional positive regard and congruence). De ska också visa personlig värme (eng: warmth) i den terapeutiska relationen.

Denna form av psykoterapi kallas "personcentrerad terapi" (eng: person-centred therapy, am: person-centered therapy) eller mer utförligt "personcentrerad och upplevelsebaserad psykoterapi och rådgivning".

Inom rådgivning och psykoterapi ändrade Carl Rogers i början av 1950-talet beteckningen på sin metod från "icke-direktiv terapi" (en term med fokus på terapeuten att inte styra) för att i stället sätta anlitaren, personen själv, i centrum och kallade metoden då "klientcentrerad terapi". I slutet av 1960-talet blev han tveksam även till denna term och ersatte den med uttrycket "personcentrerad terapi". På det sättet undvek han eventuella nedsättande bibetydelser i ordet klient (anlitaren visserligen sedd som"kund" men samtidigt missvisande sedd som objekt för behandling).

Han kom närmare det som då kändes allt mer angeläget, nämligen att psykoterapeuter upprättar en jämbördig relation till dem som anlitar dem. "Klienter" är människor som är föremål för behandling, rådgivning, coaching osv, i svenskan ett ord som används av mäklare, socialarbetare och personal inom fångvården. "Patienter" är människor som har kontakt med hälso- och sjukvården då de blivit sjuka eller skadade. "Personer" är en mer adekvat benämning på människor som har eget initiativ och eget ansvar när de söker professionell hjälp i personliga angelägenheter i sitt privatliv eller arbetsliv.

I personcentrerad terapi lägger man stor vikt vid kongruens och inkongruens. Personer som söker hjälp av en terapeut antas uppleva en splittring mellan verklighet och ambitioner och mellan äkthet och förställning i kontakten med andra, vilket ger upphov till ångest och oro.

Terapeuter som har en kongruens mellan sitt inre och sitt yttre förutsätts vara helt sig själva i relationen till dem som anlitar dem och ha förmåga att visa unconditional positive regard (ovillkorlig positiv aktning, ovillkorlig positiv inställning, obetingad positiv respekt) i den terapeutiska relationen. Att visa värme, ha förmåga till inlevelse och vara äkta är det väsentliga i terapeutiskt förhållningssätt i rogeriansk terapi. Redan terapeuternas möte (eng: encounter) med personer som anlitar dem, deras förhållningssätt, engagemang, deras positiva syn på sig själva och andra visar sig vid vetenskapliga studier ha terapeutisk effekt på flertalet av dem som de tar sig an i denna form av terapi.

Vem är Carl R. Rogers

Carl Ransom Rogers (1902-1987) var en amerikansk psykolog och psykoterapeut, ledande gestalt inom den humanistiska psykologin på 1960- och 70-talen, född i Chicago.

På 1930-talet kom han i kontakt med den tyske psykoanalytikern Otto Rank, vars existentialistiska version av psykoanalysen kom att betyda mycket för hans egen utveckling.

År 1944 erbjöds Rogers en professur vid Chicagouniversitetet, där han 1945 fick i uppdrag att inrätta ett Counseling Center. Här utvecklade Rogers sin icke-direktiva rådgivning (non-directive counselling, am: non-directive counseling) till en klientcentrerad psykoterapi (client-centred psychotherapy).

Läsåret 1962-1963 innehade han ett forskarstipendium vid Fordstiftelsens Center for Advanced Study in Behavioral Sciences vid Stanforduniversitetet i Kalifornien. Där grundade han tillsammans med Abraham Maslow (1908-1970) och Charlotte Bühler (1893-1974) en förening för humanistisk psykologi som skulle verka för en tredje väg i psykologin utöver psykoanalysen och behaviorismen.

Mellan 1957 och 1964 var han professor i psykologi och psykiatri vid universitetet i Wisconsin. Han satte igång ett stort projekt om medicinsk och psykoterapeutisk behandling av olika persönlighetsstörningar.

År 1964 flyttade han till La Jolla i södra Kalifornien, där han 1968 grundade Center for Studies of the Person, ett namn som anger att han ville ägna sig åt människor som hela personer. Denna beteckning på verksamheten ledde under 1970- och 80-talen till att först Rogers och sedan andra började kalla den klientcentrerade terapin för personcentrerad terapi eller personcentrerad psykologisk rådgivning (person-centred approach, person-centred therapy, person-centred counselling, som nu är vanliga beteckningar.

Från 1960 utvecklade Rogers sensitivitetsträning i grupp till en encounterterapi. Denna redogjorde han för i boken Rogers on encounter groups (1970). I boken Freedom to learn, som kom ut 1969, presenterade han en radikal frihetspedagogik, där han visade hur man genom att låta de studerande själva sätta sig in i syftena med sin utbildning får dem att ta ansvar för sin egen inlärning.

Personcentrerad terapi (rådgivning) är en vanlig form för psykologisk rådgivning i USA, Storbritannien, Tyskland, Österrike, Sydamerika och förekommer där även i form av psykologisk coaching. De olika instituten och föreningarna är anslutna till World Association for Person-Centered and Experiential Psychotherapy and Counseling. I Sverige finns det ingen speciell ”Rogers” grupp.